André Gide lär ha sagt: Att möta sin favoritförfattare livs levande kan vara lika givande som för den som älskar gåslever att möta gåsen. Det är många författare som gör sig bäst i bok.
Ibland funderar jag över varför några av mina största läsupplevelser är författade av eller handlar om personer som uppenbarligen är väldigt obehagliga. Det handlar inte bara om Louis-Ferdinande Céline, eller Curzo Malaparte, den senare som tog sig namnet bara för att Bonaparte var upptaget. Båda var fascister men Malaparte blev efter kriget kommunist. Ingen av dem hade något till övers för demokratiska värderingar. Men man kan inte förneka att båda är mycket skickliga författare.
Inte heller den ryske författaren Eduard Limonov har annat än förakt till övers för västerländsk demokrati. Om honom har den franske kollegan Emanuel Carrére skrivit en biografisk roman som kort och gott heter Limonov och är oavbrutet fascinerande läsning.
Eduard Limonov leder sedan början av 90-talet det förbjudna nyfascistiska nationalbolsjevikiska partiet i Ryssland. Och det är en person som man blir fascinerad av, av samma anledning som man blir fascinerad av en svart kobra - hypnotiserad men man vill helst hålla distansen.
Limonov föddes i en industristad Gorzy Oblast i Ukraina 1943, helt övertygad från unga år att det enda rimliga valet för honom var att snarast lämna denna håla. Han skrev dålig poesi när han var 13, blev huligan och våldsverkare, lyckade ta sig till Moskva, blev ihop med en osannolikt snygg fotomodell, paret åkte till New York, kittlade stadens intellektuella med att närvara på diverse fester, hamnade i kylan, skilde sig, Limonov hamnade på gatan, raggade upp svarta män i parker, blev betjänt till en mångmiljonär, återvände till Europa, till Paris där han på 80-talet träffar Carreré vars roman om honom kom på svenska 2013.
Efter Sovjetunionens fall återvände han till Ryssland där han grundade det neostalinistiska Nationalbolsjevikpartiet. Limonov är en person som i grunden föraktar Västvärdens demokratiska värderingar. Droppen kom när han åkte till Serbien under kriget, festade med Radovan Karadzic och ägnade sig åt skjutövningar under Sarajevos belägring.
Om denne osannolika figur har Carreré skrivit en fascinerande roman.
