Kattbarnen

Emma Nordlander heter en av förra årets starkaste debutanter. Kattbarnen är en ganska kort roman om de övergivna syskonen Amos, Dalia och Ella. Deras mamma har dött, pappan har försvunnit, de säger att han är på jobb i Danmark och i bokens inledning vaknar Dalia till liv efter ett självmordsförsök. Syskonen är hänvisade till varandra i ett hus någonstans ute på landet. Den äldste, Amos, har ett jobb, Dalia, går mycket sporadiskt i skolan men blir alltmer hemma för att ta hand om Ella som är drygt ett år. Det finns mycket starka band mellan syskonen och snart övergår syskonkärleken mellan Amos och Dalia till ett fysiskt förhållande. 

Författaren lägger stor vikt vid vardagens rutiner, beskriver hur någon öppnar ett mjölkpaket, spiller, torkar upp etc. Till en början blir jag ganska irriterad på det här detaljerade berättandet som inte tycks föra framåt, men ganska snart inser jag att dramatiken utspelar sig i det outtalade och att uppehållandet vid detaljerna är ett sätt att kanske hålla ångesten på avstånd. Det sker saker mellan Amos och Dalia som de inte kan sätta ord på. Det är uppenbarligen inte så enkelt som att Amos utnyttjar sin lillasyster, hon är 16-18 år, utan det är snarare en sorts ömsesidig kärlek det handlar om. Eller kanske beroende. 

I bakhuvudet förväntar jag mig att det ska hända något dramatiskt, men Nordlander faller inte för frestelsen att föra in den stora dramatiken. Istället håller hon kvar vid samma lågmälda, konstaterande berättarröst romanen igen. Det är starkt.